Kategoriarkiv: Mina tankar

Microsoft, Infomentor, Scanners och 3D-printers

Nu har jag landat på hotellrummet. Bett-resans tredje dag är avslutad. Fötterna är ömma och huvudet är fullt av intryck i en enda röra…nästan. Denna Bett-resa skulle jag nog klassa som den bästa hittills. Varför då kan man undra? Vad var det just den här resan gav?

Jag skulle säga att eftersom jag varit här förut, hade jag ett annat fokus den här gången. Alla tokiga försäljare och olika företag som försöker övertyga en om att just deras grejer är de bästa inte nådde fram till mig i år. Jag hade heller inga ambitioner att hinna se allt utan fokusera mer på de saker jag var intresserad av. Det tror jag var det som gjorde att den här resan kändes så himla bra.

I höst ska vi i vår kommun igång med Office 365. Därför kändes det väldigt naturligt att hänga en del hos Microsoft och se vad de hade att erbjuda. Deras upplägg, i deras VÄLDIGA monter var att ha en del av montern till föreläsningar, en del till korta workshops och den sista delen att visa prylar. Igår (torsdag) tillbringade vi mycket av dagen till deras föreläsningar och workshops vilket gav flera nya bra infallsvinklar i vårt arbete med att förbättra våra IT-lösningar i Hultsfeds skolor och förskolor.

Den första workshopen vi deltog i var Office Mix. Vad är då detta? Jo Office Mix är ett gratis tillägg i Powerpoint som låter dig spela in dig själv och din presentation samtidigt som du kan rita, markera och peka i den. Filmen kan publiceras upp på Office Mix hemsida som på en egen Youtubekanal eller helt enkelt sparas som en egen filmfil. Lägger du den på Office Mix går det så klart att länka till den eller bädda in den på t ex din blogg som jag har gjort här nedan. Det här tillägget passar ju utmärkt för att jobba med t ex flipped Classroom.

Vi kollade också in en slags betaversion av Microsoft Sway. Hur ska man förklara det tro? Man kan väl säga att Sway är ett annat sätt att presentera eller hålla en genomgång än tex Powerpoint. Kändes lite kul och modernt. Man kan lägga till vilket innehåll man vill i Sway och man bygger upp det med en typ av boxar som man antingen kan ha bilder, filmer eller text mm i.

Microsoft Yammer är även det en del av Office 365. Vi lyssnade på en liten presentation kring detta och kort sagt kan man ju säga att det är Microsofts Facebook, men med den fördelen att det inte är öppet för alla utan kan lätta användas som kommunikation till eleverna när man har Office 365.

Infomentor har vi också besökt några gånger och vi har blivit visade deras nya plattform som de kommer börja koppla på några på nu i februari. Vi har också blivit visade hur de hittat en integration med Office 365 som gör att man lätt kan komma åt filer man har där för att föra in i Infomentor. Man får också då en ”single sign on” lösning som innebär att man som lärare och elev loggar in med samma lösenord som man har till sitt 365 även i Infomentor.

Något som har genomsyrat nästan allt vi varit på är det jag skrev om i förra inlägget, Englands nya läroplan med delen Computing. Massor av företag försöker nu att göra sig en hacka på att hitta lösningar till skolor och lärare så de ”enklare” ska kunna uppfylla de målen som ingår i Computing. Programmering verkar vara en ganska betydande del här och även Microsoft har anammat detta med en webbaserad lösning som heter Touch Development. Även denna testade vi på idag och tyckte det var kreativt och spännande. Spännande att följa blir ju också vårt grannland Finlands intåg i programmeringen då det (om jag kommer ihåg rätt) är 2016 det ska in i deras grundskola.

polymerprinter3D-printing har även det fått stort utrymme på mässan och man kan ju säga att den vanligaste typen av 3D-skrivare för skolbruk är den vi har hos oss redan. De 3D-skrivare som printar metall och liknande var ju inte representerade här då skolor kanske av naturliga skäl inte kan hosta upp miljontals kronor hur som helst. Det som var spännande var dock att se några andra typer som ändå inte hade en hiskelig prislapp. Den ena var ju som jag skrev härom dagen en flytande gel, en så kallad fotopolymer, som stelnade lager för lager med hjälp av laser. Den andra var en skrivare som printade 3D i papper genom att limma en massa lager på varandra för att sedan efter varje lager skära ut det som skulle bli produkten. En tredje där de inte hade skrivaren att visa var en pulverskrivare för plast, där ett pulver läggs ut lager för lager för att med laser smältas fast.

Martin och jag tar med oss många härliga tankar och minnen härifrån och hoppas vi på bästa sätt kan plocka russinen ur kakan samt hitta ett bra sätt att implementera många av de här bitarna hos oss.

BETT 2015

Ett gråkallt London har bjudit på spännande upplevelser idag. Efter en bra frukost tog hela gänget på 27 personer sig ut till Excel Arena och årets BETT-mässa. Det kändes skönt att man varit här förut och hade lite koll när vi väl kom fram för det är en del folk här, oerhört mycket folk. Martin och jag har haft sällskap i princip hela tiden och vi har hunnit med 2,5 länga i den enorma Excel Arenan.

Man märker dock redan att vissa saker tar stor plats här i år. Inte bara fysiskt utan det är många, både föreläsare och utställare som trycker på detta. England har ju fått en ny läroplan och i den har man en del som heter Computing. Något som vi inte alls har i Sverige…än. Det ingår ju i och för sig många saker i Computing, men det som utmärker sig tydligt här i år är programmering. Programmering är, tycker jag, denna mässas stora grej. Detta har ju anammats även i Sverige så klart och det kommer ju förstås ännu mer. I den Engelska läroplanen är programmering en del av Computing vilket så klart innebär att det måste in i undervisningen. Det är inget man kan välja bort till skillnad från Sverige. Flera länder i Europa har ju börjat mer seriöst med programmering och att Finland har börjat gör ju att man kan gissa att det inte är hur långt borta som helst i Sverige heller.

ProgrameringFlera nya företag som erbjuder, antingen programvara eller webblösningar för programmering poppar ju så klart upp här då eftersom det är obligatoriskt och vi var och lyssnade på ett företag som erbjöd en webblösning. Ni som prövat Scratch skulle känna igen er i denna lösning även om den var annorlunda på så vis att det fanns olikafärdiga uppgifter i deras lösning och uppgifterna hade även progression och var uppbyggda nästan som spel, eller var i alla fall spelifierade på så vis att det fanns en typ av poängstege som gjorde att man tog sig vidare.

Jag har idag också kollat en del på 3D-printing. Det finns många montrar här med just 3D-printers. De allra flesta är sådana skrivare som vi redan har hos oss och som man laddar med ett plastfilament, men några skiljer sig en del. I en monter stötte vi på två andra typer av skrivare där en hade ett plastkar med någon slags flytande massa i. En laserstråle lös runt för att få ett lager i taget att stelna och så lyftes biten upp ur vätskan lager för lager tills hela var uppe.

Hammare 3d-printad i papper
Hammare 3d-printad i papper

En annan variant var en som skrev ut i papper. Ja alltså inte som vi är vana vid. I skrivaren lades en bunt papper. Skrivaren tog inb ett papper i taget, lade dit något slags lim på och skar ut ett lager i taget och så på med nästa tills hela biten var ute. Resultatet kändes i princip som en träbit.

En sista reflektion från idag är den härliga föreläsningen i Microsofts monter av en kille som heter Ray Chambers. Han jobbade mycket med Minecraft education med sina elever. Det roliga var att det inte var hans egen idé från början, för han visste inget om det utan det kom från eleverna själva och de har lärt sig tillsammans längs vägen.

MinecraftHan visade många bra exempel på hur man kan jobba oerhört kreativt i ”världens största sandlåda” där det i princip inte finns några gränser utom fantasin. Ett exempel som fångade mig var hur han hade låtit elever efter att de jobbat med ett område i historia, bygga ”information centers” i Minecraft. Byggnaden var som et museum där man kunde gå runt och få information från olika delar av området som eleven redovisade.

Härligt. Hoppas att fortsättningen blir lika inspirerande.

Kan det finnas IT-pedagoger på andra ställen än i skolan?

I september ändrades min tjänst och jag kom att få nya utmaningar. Det är verkligen utmaningar för jag ska arbeta i verksamheter som jag inte alls är hemma och bekväm i. Det som dock är som vanligt är att jag kommer att arbeta där som IT-pedagog. Därav frågan i rubriken. Kan man arbeta som IT-pedagog i andra verksamheter än i skolan?

Min övertygelse är så klart att man kan det. Varför skulle man inte det? Om jag skulle definiera det jag gör i mitt jobb i vanliga fall i skola/förskola så skulle en ganska rimlig definition bli:
”Mitt jobb går ut på att få personal att känna sig bekväma med de digitala verktyg de behöver i sitt arbete”

Självklart kan man ta den definitionen djupare ändå inom skolan, men det är ju trots allt det jag gör. Om vi bestämmer oss för den definitionen skulle jag säga att mitt jobb funkar oavsett verksamhet. Oavsett kommunal verksamhet eller privat. Oavsett skola, industri, försäljning eller vad det än må vara. Alla behöver vara bekväm med de verktyg man behöver i sitt arbete oavsett vad det arbetet är.

Uppenbart är att fler än jag är övertygade om att det funkar med IT-pedagoger på fler ställen det eftersom jag nu får chansen. Mitt uppdrag, som till en början är ett projekt fram till jul är att jobba som IT-pedagog hos socialförvaltningen på halvtid. Den andra halvan håller jag kvar hos Barn-och utbildning för att försöka behålla det tempo vi byggt upp här. Känner mig mycket ödmjuk inför att gå in i ett uppdrag i en förvaltning jag inte har riktig koll på.

När vi först satte oss ner för att titta på behoven hos socialförvaltningen märkte jag ganska snart att det finns otroligt många områden här där vi behöver sätta in stöd, men eftersom projektet är begränsat, ville vi smala ner det lite. De två spår vi kom fram till var att digitalisera cheferna, samt att hjälpa sjuksköterskorna igång med sin mobila användning.

Det jag nu kan konstatera efter två månader är att om man i sin verksamhet inte är van att det finns någon som kan stötta och hjälpa till så blir det en ganska onaturlig grej att be om den hjälpen, varför jag tycker det går ganska trögt. Jag ser behovet. Jag ser möjligheterna och jag kan lätt se vad som behöver jobbas med, men där stannar det. Trots att jag ber dem sitta med mig, höra av sig när det strular mm så går det trögt.

Beror det på kultur eller varför är det så? Personligen hade jag kastat mig över någon som frivilligt erbjuder sig att ”Hör bara av dig till mig så bokar vi en tid så hjälper jag dig”. Hoppas så klart att det lossnar och jag får mer konkreta möjligheter att få vår organisation att ta många kliv framåt vad gäller digital mognad.

I vilket fall blir det ganska tydligt även med andra saker som måste jobbas med vad gäller digital kommunikation i organisationen och det ska bli spännande att göra utvärderingen i december och sedan få se vad det leder till på högre nivå.

Geocaching i skolan

Den här veckan är jag lite involverad i ett projekt som innefattar geocaching. Om du inte alls vet vad geocaching är kan du kolla in den här länken:

Geocaching Sverige

Det här projektet tycker jag är oerhört roligt och spännande av flera orsaker. Dels gillar jag geocaching själv, dels är det ett mycket bra och roligt sätt att ta till sig diverse undervisning i skolan och dels är det extra roligt när en pedagog har en idé kring detta som han inte riktigt vet hur han ska ro iland. Pedagogen som kom med idén är Sven Rosander på Albäcksskolan i hultsfred och precis så som han nu gjort tycker jag är det optimala sättet att nyttja hjälp från mig som IT-pedagog. Man har en klar idé om vad man vill göra och varför, men saknar kanske lite kunskap kring hur man kan göra det på ett smidigt sätt.

Vi har varit 3 personer kopplade till det här projektet. Sven Rosander, Niklas Hägg och jag. Vi träffades för några veckor sedan för att knyta ihop Svens idéer kring det här projektet och enades om att lägga ut fyra cacher som skulle vara officiella geocacher för vem som helst att hitta om man vill. I dessa placerades också uppgifter som eleverna skulle utföra. I det här fallet är uppgifterna SO-relaterade, men eftersom cacherna finns kvar finns det ju alla möjligheter för andra skolor och förskolor att nyttja dessa för att lägga i egna uppgifter, vilket var en av anledningarna att vi ville ha officiella cacher.

Idag träffade vi eleverna och började med att både förklara vad geocaching är och att visa några filmer kring hur det hela kan gå till. Därefter fick eleverna registrera sig på www.geocaching.com, hämta en app till telefonen och sedan bege sig ut för att hitta en övningscache (utan uppgift i) bara för att få testa hur man gör innan de på torsdag ska hitta de övriga. Själv har jag en geocaching app som kostar pengar (75kr) men man kan absolut använda sig av gratisvarianter. För iOS (iphones) finns Geocaching intro och för Android till exempel C:geo. Båda funkar bra om man inte ska utföra något särskilt avancerat.

Superroligt projekt verkligen och väldigt taggade och engagerade elever. Jag hoppas fler lärare tar den här chansen och gör något roligt och spännande av det.

Programmering på schemat

En trend jag upplever i förskola  och skola just nu är ju programmering. ”Knacka kod” har blivit något för alla med hjälp av den nya tekniken. Man behöver inte ha några direkta förkunskaper. Idag finns appar som gör att även barn på förskolan kan lära sig att ”programmera”.

På SETT2014 fick Karin Nygårds ett pris till Trevor Dolans minne från den nystartade minnesfond som upprättades förra året. Karin är lärare i Svenska och Svenska som andraspråk på Sjöstadsskolan i Stockholm. Hon jobbar  med att öka elevernas digitala kompetens bland annat med programmering. I Karins blogg kan man följa vad hon gör och hur hon gör det i olika stadier. Det som är så spännande tycker jag själv (som förövrigt inte kan koda) är att med teknikens hjälp kan alla bli programmerare.

Bee-bot Photo By Doug Belshaw (CC BY-SA 2.0)
Bee-bot Photo By Doug Belshaw (CC BY-SA 2.0)

Men Karin tar till andra grepp än bara rent tekniska. I förskoleklass har hon till exempel haft dansprogrammering. Hon har också testat appen Bee-bot som jag också testat. På AV-media i Kalmar kan man dessutom låna små leksaksbin som ser likadana ut som i appen och programmera dessa i en riktig fysisk miljö för att sedan också göra det i appen på iPaden. Karins invändning i appen är att den kod man slår in inte syns någonstans så om man har gjort fel går det inte felsöka, vilket även jag tycker är frustrerande. En app som detta funkar i är dock Lightbot. Där ser man hela sin kod i ett sidofönster och kan då gå tillbaka och se vad man gjort för fel.

Testa gärna dessa appar och kolla gärna Karins blogg. Karin finns dessutom på Twitter och är otäckt värd att följa där. Där finns hon under namnet @grishund.

Det händer mycket nu

Digitaliseringen i Sveriges skolor går för högtryck. Vi har den senaste månaden läst artikel på artikel kring detta. Digitaliseringskommisisonen har kommit med sitt andra delbetänkande kring IT-minister Anna-Karin Hatts skötebarn ”IT i människans tjänst”. Delbetänkandena har till avsikt att ta fram hur vi rent praktiskt ska genomföra det som Står i IT i människans tjänst. Där kan man läsa att vi är ett av de bästa länderna på att dela ut datorer men ett av de sämsta på att använda dem. Ingen munter läsning kanske. Digitaliseringskommissionen ger nu skolverket i uppdrag att:

Förslag skolverket

Har för några veckor sedan lyssnat på en livesändning från SKL där forskningsprojektet UnosUno, som har följt ett antal skolor som haft 1-1, presenterades. En bok som sammanfattar det arbetet är ”Att förändra skolan med teknik-bortom 1-1” av Åke Grönlund som är forskare på Örebros Universitet. En mycket läsvärd bok som lyfter framgångsfaktorer för att lyckas med implementeringen av en 1-1-satsning.

Jag har också varit i Lund på konferensen Framtidens läromedel och även på SETT-mässan där jag fått lyssna till en rad intressanta föreläsare just kring ämnen som hur man lyckas med 1-1, och hur man kan digitalisera undervisningen.

Vart befinner vi oss då i den Svenska skolan? Självklart så befinner vi oss i hela spektrat. Vi har alla kommit olika lång både med själva digitaliseringen och med tänket kring den.

Just tänket kring användandet av teknik i undervisningen är ju det som är nyckeln här. Ingen ska ju tro att vi vill föra in datorer (jag kommer använda mig av ordet datorer, fast jag menar förstås även surfplattor och mobiltelefoner och annat man kan ta sig ut på internet med) för att det är ”häftigt”. Det här arbetet har många målsättningar längs vägen, men den yttersta målsättningen vi alla måste ha när vi gör förändringar i skolan oavsett om det är av digital natur eller något annat måste ju vara att öka elevernas måluppfyllelse. Detta är det slutliga målet. Vi vill att måluppfyllelsen bland våra elever ska öka.

Gör den det då om vi inför datorer till varje elev i skolan? Absolut inte, är mitt definitiva svar om det bara är det som görs. Vi kan föra in hur mycket teknik som helst utan att det kommer att hända något överhuvudtaget. Ingen dator, surfplatta eller mobiltelefon är bättre än den pedagog som handskas med verktygen. Men det är också min absoluta övertygelse att vi måste ha in datorer i skolan om vi vill att pedagogerna ska kunna göra ”magiska saker” med tekniken i undervisningen. Kan tyckas som något av ett moment 22 ur ett politikerperspektiv då det handlar om pengar kanske.

Det finns några saker vi måste jobba extra hårt med för att få det här att fungera tillfredsställande. Det första är att ledningen måste ha en klar och tydlig bild om vad man vill uppnå med att tekniken finns tillgänglig för varje elev. Det handlar alltså om att förändra undervisningen i grunden, inte att lägga till datorn till den undervisning som bedrivs på många (inte alla) håll idag. Vi måste se vilka möjligheter som öppnar sig när varje elev har tillgång till tekniken. Ledningen måste ha ett tydligt mål med detta som är känt bland personalen och som också kommuniceras regelbundet med personalen.

Personalen måste då självklart få rätt kompetens för att ha möjligheten att nå dit där ledningen vill. Därför tror jag det är viktigt att börja jobba med detta tidigt inför ett införande av 1-1. Det ska inte behöva komma som en chock för pedagogerna att ”nu blir vi en 1-1-skola, deal with it”. Ledningen behöver överbrygga det tankeglapp som finns mellan deras tankar och visioner och pedagogernas tankar kring detta och det tar lite tid. Det betyder alltså att vi ska gräva där vi står. Vi måste möta pedagogerna där de befinner sig idag, därför tar det tid att nå dit vi vill, men vi kommer aldrig nå dit vi vill om vi hoppar över dessa steg. Därför måste vi börja detta jobb nu även om vi inte har 1-1 än.

Någon har ju i alla fall äntligen ruskat om Utbildningsminister Jan Björklund vad gäller IT-strategi för skolan. Han har ju hela tiden sagt att det inte behövs, men nu har han gjort en kovändning och menar att det ska tas fram en sådan. Ett steg i rätt riktning, även om han har många steg på sin lista som går i väldigt konstiga riktningar.

 

Skolan förr och nu…utantillinlärning eller utveckling av förmågor?

När jag gick i skolan, jag började den 1984, var skolkunskap väldigt mycket att lära sig saker utantill. Vi kan kalla det förr även om det faktiskt för mig inte känns så länge sedan. Visst, de första åren var ju läsinlärning och att förstå mattematik väldigt påtagligt, men allt igenom skolsystemet så premierades utantilinlärning oerhört. Jag var förövrigt ganska bra på det och klarade mig igenom grundskolan med bra betyg.

All denna utantillinlärning jag fick lära mig bär jag med mig varje dag nu för tiden. Då menar jag inte att jag har den kunskapen kvar i huvudet (jo några fåniga ramsor för jag skulle kunna lära mig exempelvis Italiens stora städer och så…) Nej jag menar att den kunskapen finns bara några knapptryckningar bort…i min telefon eller i min dator.

smartphone av eelke dekkerMin bild av hur min skolgång var och vad den innehöll är att jag behövde lära mig saker utantill, för att sedan kunna dem en kort stund (under ett prov), varpå det var helt legitimt att glömma bort allt igen. Kom jag bara ihåg allt jag skulle under den korta tiden vi skrev provet, var jag i hamn. Provet bedömdes sedan (nästan alltid) utifrån en maxpoäng, med ett visst antal rätta svar. Svar som jag idag kan googla fram på under en minut.

När jag tänker på det jag nyss skrivit undrar jag hur många lärare i vårt avlånga land som fortfarande använder sig av en sådan här bedömning. Jag hoppas de är ytterst få, men jag vet att de finns. Att ett antal faktasvar på ett prov kan ge någon ett visst betyg känns mycket konstigt.

Lär våra elever förmågan att ta reda på det de behöver när de behöver det. Lär våra elever att kritiskt granska och inte tro på allt de läser utan att reflektera och tänka efter.

Böcker

(Visste ni förresten att den statliga granskningen av läromedel upphörde 1991? Därefter finns ingen som kollar sanningshalten i det material som många använder. Visst det sållar nog ut sig efter några upplagor, men det gör även Wikipedia när några fått gå in och korrigera en artikel. Men Wikipedia ifrågasätts ganska ofta som källa i skolan.)

Lär våra elever att ta för sig och våga pröva och våga misslyckas. Lär våra elever att vara kreativa och framåtsträvande. Men få dem inte att plugga in vattendrag i Halland bara för att man ”alltid gjort det”. Det finns en knapptryckning bort.

Skolan är ibland väldigt främmande från arbetslivet. I skolan bedöms det många gånger som fusk att ta hjälp av andra människor när man kört fast, trots att man i de flesta arbeten jobbar tillsammans och hjälper varandra. I skolan betraktas det ofta som fusk att ta hjälp av en dator, telefon eller surfplatta för att lösa ett problem, svara på en fråga eller hitta ett årtal. I arbetslivet är det att vara effektiv.

Har vi lärt oss nu då efter så många år att det eleverna behöver för framtiden är annat än att kunna rabbla vattendrag? Ser vi vad vi idag bör rusta våra elever för inför framtiden? Får och bör vi använda den teknik som faktiskt står till buds för att lösa de uppgifter vi får i skolan? Får vi liksom i arbetslivet hjälpas åt för att lösa ett problem?

Detta är för mig viktiga frågor. Tekniken går framåt i en hissnande fart. Det är inte lätt att hänga med. Vår utmaning i skolan idag är att rusta våra elever för en framtid på en arbetsmarknad med jobb som inte finns än. De elever som börjar årskurs ett idag ska ut i ett arbetsliv där det de kommer att arbeta med inte finns som arbete än. Det är vår utmaning.

Kommer man behöva använda teknik då? Högst sannolikt.

I sin blogg skriver Cynthia Strömberg, Barn- och Utbildningschef i Hultsfreds kommun ett härligt ganska vasst inlägg. Hon refererar till en artikel i tidningen GY. Där författaren till artikeln lyfter att eleverna ges eller tar en passiv roll i skolan. Man spelar ”Skolspelet”. Cynthia reflekterar över det ordet i sin blogg med följande citat, som jag tycker är så bra och så viktigt att ta med sig:

” Skolspelet. Spelas det i Hultsfred någonstans, någon dag? Ordet skolspel väcker så många skarpa frågor hos mig. Har vi fortfarande prov med poäng? Har vi fortfarande prov som främst premierar utantillinlärning? Har vi läxor som är lika för alla och sker en viss dag bara för att hålla arbetsmoralen uppe oavsett om de behövs eller inte? Har vi bedömning som enbart består av en bokstav? Har vi utvecklingssamtal dit eleverna kommer helt oförberedda med sina föräldrar och skolan levererar en bedömning? Ger vi signaler om att hjälpmedel för att hitta lösningen är fusk? Trots att vi nästan aldrig i vuxen ålder sitter ensamma i ett rum med bara en penna och ett papper när vi löser ett problem.”

Cynthia Strömberg

Jag är övertygad om att det finns många pedagoger som kan svara ja på åtminstone någon av citatets frågor. Jag är också övertygad om att det finns några pedagoger som kan svara ja på alla, men jag hoppas jag har fel i min övertygelse.