En digital värld, men inte riktigt i skolan.

Som IT-pedagog är man ju runt på en mängd olika uppdrag, men en av mina huvuduppgifter är ju att guida pedagoger i deras arbete med IT i undervisningen kopplat till de styrdokument vi har. Det man på något sätt får en känsla av många gånger är att man fortfarande på flera håll ser IT som något eget. Något fristående från ”allt det andra” man ska jobba med i skolan. Det är ju en oroväckande tanke om det nu är så de flesta tänker. Men jag vill ju tro att det endast är en liten del som gör det. Majoriteten av våra pedagoger ser IT som en integrerad del i, i princip, all undervisning.

Foto popofatticus

Det är ju så läroplanens intentioner är och det är så jag tycker att man måste se detta. IT är varken ett eget ämne eller någon fristående del som man kan plocka ut och arbeta med separat. IT som pedagogiskt hjälpmedel och även en viss grund av tekniskt kunnande kring IT är en av de byggstenar eleverna behöver för att kunna tillgodose sig sitt lärande. Man får inte se IT som något man ”plockar in” för att få lite extra i en undervisningssituation. För mig är det stadiet sedan många år förbi. Våra barn och ungdomar lever i den digitala världen. Den är närvarande i så ofantligt många delar hela dagen från barns tidiga åldrar. Det är inte för inte som man kallar de barn som växer upp idag för Digital natives. De är ju verkligen infödda i den digitala världen som vi lever i idag. Däremot är inte vi det som arbetar med dem. Vi kan vara väldigt intresserade av all digitalisering och även vara väldigt duktiga på den, men vi har även upplevt det som fanns tidigare och har även detta med oss.

Barn som växer upp idag har aldrig använt en diskett. Många av dem har aldrig sett en video och framför allt har de inte använt ett kassettband. Jo förresten. Det finns en möjlighet att de gjort det, i skolan. Tyvärr då troligen inte på en historialektion där man kanske skulle haft med det som del i nutidshistorian, utan på vilken lektion som helst där man använder detta som ett tekniskt hjälpmedel. barn som växer upp idag nöjer sig inte med att höra att ”Tyvärr missade du ditt favoritprogram på TV, men det kommer ett nytt avsnitt nästa vecka.” De vet att allt de vill komma åt finns bara några klick bort, även om de inte är äldre än 5 år. Jag är pappa till just en sådan 5-åring så jag vet.

Skolan ska spegla samhället vi lever i men just vad gäller digitala hjälpmedel så halkar vi efter. Vad beror detta på? Många kommuner rustar sig hårt nu för att försöka ta ifatt förlorad mark och satsningarna på olika tekniska hjälpmedel duggar tätt. En 1 till 1 satsning från årskur 1, årskur 4 eller årskurs 7 är inte alls ovanlig. Eller en surfplattelösning till alla elever från årskurs 4. Följer man debatten på diverse forum så ser det ut så.

Är inte detta bra då? Är det inte det jag skriver om, att vi måste hänga med? Det är ju en tolkning givetvis och jag vet ju inte hur alla dessa kommuners satsningar ser ut i sin helhet, men jag tror att man många gånger börjar i fel ände. Det jag menar är att bara skaffa en massa prylar hjälper inte någonting. Inte i ett pedagogiskt perspektiv. Att slänga till en elev en dator eller en surfplatta skulle utan tvekan få denne glad och han eller hon skulle säkert hitta användningsområden för den i det just de är intresserad av och det vi kan vara helt säkra på i det avseendet är att det som eleven kan vad gäller detta har han eller hon inte lärt sig i skolan.

Vi måste börja i rätt ände. Vi måste ha skolledare som förstår och ser nyttan med IT-användningen i våra skolor och förskolor. Tyvärr tror jag inte att det räcker riktigt ändå. Min övertygelse är att de faktiskt också måste kunna lite för att förstå vad det är man gör. Som skolledare är det ytterst viktigt att man hänger med i den pedagogiska IT-debatt och den digitala agenda som förs fram via forskningsresultat och utvecklare inom detta område i skolvärlden. Gör man inte det tror jag det blir omöjligt att få sin eller sina skolor att ta ett eller flera kliv fram i de här mycket viktiga frågorna. Rektor som pedagogisk ledare pekar ut riktningen. Är den riktningen digital?

Läroplan för grundskolanNästa steg är pedagogerna. För många pedagoger är inte IT ett naturligt pedagogiskt hjälpmedel. För många är det en skrivmaskin och ett ställe där man kan söka på Google. Pedagogerna måste få utbildning i datorns, surfplattans, telefonens eller vad det nu må varas fantastiska möjligheter för att i bästa fall kunna nyttja en bråkdel av dess kapacitet. Att köpa in tekniska prylar utan att avsätta tid, mycket tid och pengar till fortbildande insatser är att bita sig själv i svansen. Vill vi ha en digital utveckling i skolan måste de som ska leda undervisningen inte bara få några enstaka lärtillfällen kring detta utan det måste vara betydande insatser och man måste som chef också ställa krav på att man använder dessa redskap på ett pedagogiskt sätt. Att gå på en utbildning för att sedan skita i att använda det man lärt sig främjar inte alls utvecklingen. Vad förväntar chefen sig att pedagogerna gör med den kunskap de fått till sig via den utbildning de gått? Syns det någonstans att de som är duktiga på att använda detta pedagogiska redskap i sin undervisning och är de pionjärer som ser till att alla elever efter avslutad grundskola:

kan kan använda modern teknik som ett verktyg för kunskapssökande, kommunikation, skapande och lärande,

(LGR11)

verkligen har jobbat med detta? Om man som skolledare inte tycker att det är viktigt är det klart att detta inte premieras extra. Men läser man igenom våra läroplaner och dessutom gör kopplingen till EU:s åtta nyckelkompetenser för ett livslångt lärande så ser man att detta är i allra högsta grad viktigt.

Ingen skulle köra bil utan körkort och utbildning. Ingen skulle leka kirurg utan den kunskapen och vi kan heller inte förvänta oss stordåd hos pedagoger som inte är bekväma med digitala verktyg. Vi måste ge dem den kunskapen, därefter kan vi förvänta oss stordåd.

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *