Amad

Jag kämpar mot apatin just nu, försöker ta in allt och placera det någonstans där det fortfarande finns drivkraft. Att existera mitt i hopplösheten innebär utmaningar man aldrig hade mött i Sverige, även om följderna av kriget i Syrien har hittat ända hem. Arbetet här känns så viktigt att jag inte vet hur jag ska kunna lämna det, jag vill hjälpa men vet inte hur.

 Jag hade en föreställning om att rollen som observatör skulle vara ganska enkel, men i nuläget skulle det kännas befriande att få jobba praktiskt. Använda händerna, mekaniskt och utan vidare eftertanke.

 I skrivande stund befinner jag mig i en av centrets lokaler, värmen utanför är kvävande men här i rummet är det svalt och skönt. Det finns en otrolig gästvänlighet här och alla är måna om att berätta sin historia. Under förmiddagen pratade jag med Amad, en 22 årig kille från Homs i Syrien. En stad som numera är jämnad med marken. Trevåningshuset han bodde i bombades av Assads flygstyrkor och Amad begravdes i rasmassorna, när de hittade honom var han medvetslös i fyra veckor med svåra bäckenskador och en bortopererad mjälte.

Hans ögon skvallrar om mörkret han sett och han berättar att han inte vågar tänka på framtiden. Han har inget hopp kvar, hans land kommer aldrig att bli detsamma. Han kommer inte att bli den han var förut. Amad är ändå en av de med relativt okomplicerade fysiska skador men hans upplevelser har satt spår som kommer att ge honom mardrömmar för resten av livet.

 Vi har varit här i knappt två dygn. Men det här är deras verklighet, 24 timmar om dygnet sju dagar i veckan. Jag önskar att alla fick se det här, jag tror att det hade öppnat ögon som i dagsläget vägrar att se. Det är nu vi måste vara modiga och med stolthet tänka på lilla Sverige som med öppna armar tar emot dessa människor. Vi kan inte sluta nu. Vi som har allt måste ge lite mer.

 Dagen har känts meningsfull och viktig, men att möta så mycket människor och känslor påverkar en på ett sätt man inte kan förutse. Jag kämpar med känslorna från centret, kriget i Syrien men även med att vara så långt ifrån mitt barn. Jag känner mig som en dålig mamma, trots att jag vet att han har det fantastiskt med sin pappa. Men allt det där handlar om könsroller och samhällets förväntningar och krav på mig som kvinna och mamma. Men det är ju en helt annan fråga, som jag kommer att beröra senare.

Nu är klockan snart 23 i Amman och solen har för länge sedan försvunnit bakom bergen.

Imorgon är en ny dag.

 

Första intrycken

Att vakna av ljudet från den närliggande moskén, tassa ut i solljuset och insupa den varma luften, dammet från gatorna. 

Det är märkligt och underbart att kastas in i den här världen, det är sorgligt att möta människor som förlorat allt. 

Första dagen på rehabiliteringscentret Soryat across borders var plågsam men ändå full av förväntan. Vi befinner oss så nära det rasande kriget och det är svårt att ta in, även fast man står i själva epicentret av följderna. 

Vi är så otroligt priviligerade, vi lever i ett överflöd som för oss har blivit vardag. Här finns det människor som inte bara förlorat sina ägodelar, utan också familjemedlemmar, barn utan föräldrar. Jag vill uppmana alla som känner att de kan bidra med en slant att swisha till 0706395253. Centret vi arbetar på lever på donationer och jag hoppas att ni vill bidra med en slant. 

   
     

    
 

Jordanien

Snart är det dags att packa väskan, leta febrilt efter passet och ta sig samman på riktigt.

Jag tänker på nyhetsrapporteringen från det krigsdrabbade området under de senaste åren. Egentligen tänker jag nog på Syrien, grannen i norr, där konflikten mellan IS, rebellerna och regimen blivit allt blodigare och där inbördeskriget drivit hundratusentals på flykt. Funderar på om jag gör rätt eller fel. Om jag sätter mina egna intressen framför min familj, eller om jag kommer att kunna bidra med något efter mitt besök. För det är det som jag så förtvivlat gärna vill. Bidra med något. Försöka lindra smärtan hos någon jag möter, göra skillnad. Vara viktig på ett osjälviskt vis.

Jag tänker på Sverige. Jag tänker på det land som fostrat mig, omhuldat mig i sina ljuva traditioner. Jag tänker på landet jag älskade som nu har försvunnit. På kylan som sprider sig i samhället jag en gång var stolt över att vara en del i. Främlingsfientligheten som genomsyrar Sverige och en stor del av de styrande politikerna. En riksdag som går på knä inför det faktum att allt fler väljare väljer fel. Ett svårt, eller rent av hopplöst parlamentariskt läge där man nu väljer att frångå sin ideologi för att möta väljarna på halva vägen. Jag tänker på Sverige som en vän i nöd. Desperat efter en hjälpande hand.

Jag tänker på min son. Jag tänker på vilken människa han kommer att bli. Jag funderar över om han kan bli den han vill i ett land som rädslan slagit klorna i.

Det här året har varit tungt, det är svårt att glädjas när världen håller på att gå i spillror. Jag har skämts för överflödet jag lever i och lagt en extra stor slant i tiggarens trasiga pappmugg, försökt lindra det dåliga samvetet. Försökt göra något litet när det egentligen behövs något stort. Jag gråter för barnen som förlorat sina föräldrar, för människorna som kommer hit och blir bemötta som skräp. Jag gråter för att allt det jag har, förtjänar någon annan lika mycket. Jag måste vara modig nu och våga kliva utanför min bekvämlighetszon, men det pågår ständigt en mental brottningsmatch där apatin är den värsta motståndaren. Det är svårt att inte förlamas av hopplösheten, att försöka använda den som drivkraft för att kunna förändra. Förbättra. Jag har egentligen inget att förlora, snarare allt att vinna. Jag tror fortfarande på det goda i människan.

Jag hoppas att ni vill följa med mig på den här resan, den är inte speciellt lång geografiskt men jag vågar lova att den kommer att förändra oss.

Vi måste låta den göra det.

En blogg om integration & jämställdhet