Kategoriarkiv: Jordanien

Om tro

En av de saker jag funderade mycket på innan jag åkte var slöjan, eller Hijab som den heter på arabiska. För somliga en symbol för förtryck. För andra ett signum, en identitet och viljan att följa sin tro. Mina tankar om slöjan är skiftande och det är svårt att välja en ståndpunkt att hålla fast vid. Kanske måste man acceptera att den betyder olika saker för alla och att när den är självvald handlar om kärleken till sina rötter och sin uppväxt.

Sista veckan besökte vi Ammans största moské, en otrolig byggnad som gör att man fullkomligt tappar andan. Heltäckande kläder är obligatoriskt och vi kvinnor måste även täcka håret med slöja. När vi åkte igenom säkerhetsgrindarna hade jag fortfarande håret utsläppt och vakten tittade oroat på mig. Han samtalade med Kotaiba och försäkrade sig om att jag verkligen hade med mig en slöja. Jag väntade in i det sista innan jag svepte det svarta tyget över håret och axlarna.

Moskén var så vacker, oerhört stor. Minareterna lystes upp av gigantiska strålkastare och himlen låg mörk över oss. De senaste dagarnas regnskurar hade bildat stora vattenmassor på gårdsplanen och dimman rullade över de låga stentrapporna. Jag lyckades gå in i en speciell sinnesstämning där jag kände mig öppen för intryck och andlighet. När imamen började sitt böneutrop vandrade jag och Ingalill mot kvinnoavdelningen, en avskild del i moskén som är belägen på en balkong över männens böneställe. De stora fönster som finns är täckta med ett slags träpersienner men om man satte sig nära kunde man se ner. Vi satte oss ner på bänkarna längst bak, trots att vi var helt ensamma. Jag slöt mina ögon och lyssnade på bönen. En vacker obegriplig bön på arabiska och trots att jag inget förstod kände jag mig lugn och mottaglig. Jag gick in i ett slags meditationsliknande tillstånd där omvärlden inte existerade.

Jag hade kunnat sitta där i flera timmar och lyssna. Kanske var det så att den senaste veckans hårda arbete och tuffa schema påverkade min mottaglighet. Det var inte svårt att gå ner i varv efter en så hektisk period.

Tidigare har jag inte reflekterat speciellt mycket över min egen tro. Den enda bönen jag kan är Sinnesrobönen och den har inget med varken kristendomen, islam eller någon av de andra stora världsreligionerna att göra. Jag har alltid gillat andliga miljöer, finner alltid ett lugn där. Men under och efter den här resan är det många frågor och tankar som väckts till liv inom mig, det har varit omöjligt att inte reflektera över tro när man befinner sig på en plats i världen där nästan alla är troende. Kombinationen mellan miljön och alla starka, fruktansvärda upplevelser gör att man inte längre kan värja sig för frågorna om tro.

Jag har många frågor jag behöver få svar på och de flesta handlar om jämställdhet. jag har svårt att acceptera att mitt kön inte är likvärt, att jag måste täcka min hud och mitt hår. Att jag inte får be på samma ställe som en man. Många saker jag vill förstå innan jag förkastar eller är för snabb med att döma.

Jag sitter i cafeterian på Hultsfreds gymnasium och skriver det här, men i tankarna är jag fortfarande kvar i Amman. Jag vandrar runt där på de dammiga gatorna med en turkisk kaffe i ena handen och kameran i den andra. Jag känner dagens sista solstrålar mot ryggen, de värmer både kropp och själ. Någonstans i staden hörs böneutropet och på gatan vimlar det av folk, deras röster försvinner i oljudet från trafiken.

  

Att komma hem

I lördags natt började vi den långa resan hem. Vi skumpade runt i den hyrda bussen de sista milen mot flygplatsen i Amman. Jag drog långa djupa andetag och försökte samla ihop allt jag fått se, alla människor jag fått privilegiet att möta.

Resan till Jordanien har förändrat mig på många sätt. Jag har sett sidor av mig själv jag inte trodde fanns, jag har bitit ihop, härdat ut och kommit ut på andra sidan. Stärkt. Men det finns också en baksida som jag inte reflekterat speciellt mycket över tidigare. Livet skiljer sig åt på så många sätt, vi är ett folk som i stor utsträckning är utan tro. Vi är anonyma och gillar för det mesta att vara privata och ifred, det är egenskaper och synsätt som knappt existerar i Jordanien. Man är tillsammans, hela tiden. Man lever på natten, utan stress från klockan, planering och krav.

Jag lämnar Amman med en förhoppning om ett återseende, jag låter bloggen leva vidare under tiden jag väntar. Det finns många historier som ännu inte berättats, jag vill göra dem rättvisa och det tror jag att jag kan när jag har fått landa lite i livet här hemma.

 

 

 

Jordanien

Snart är det dags att packa väskan, leta febrilt efter passet och ta sig samman på riktigt.

Jag tänker på nyhetsrapporteringen från det krigsdrabbade området under de senaste åren. Egentligen tänker jag nog på Syrien, grannen i norr, där konflikten mellan IS, rebellerna och regimen blivit allt blodigare och där inbördeskriget drivit hundratusentals på flykt. Funderar på om jag gör rätt eller fel. Om jag sätter mina egna intressen framför min familj, eller om jag kommer att kunna bidra med något efter mitt besök. För det är det som jag så förtvivlat gärna vill. Bidra med något. Försöka lindra smärtan hos någon jag möter, göra skillnad. Vara viktig på ett osjälviskt vis.

Jag tänker på Sverige. Jag tänker på det land som fostrat mig, omhuldat mig i sina ljuva traditioner. Jag tänker på landet jag älskade som nu har försvunnit. På kylan som sprider sig i samhället jag en gång var stolt över att vara en del i. Främlingsfientligheten som genomsyrar Sverige och en stor del av de styrande politikerna. En riksdag som går på knä inför det faktum att allt fler väljare väljer fel. Ett svårt, eller rent av hopplöst parlamentariskt läge där man nu väljer att frångå sin ideologi för att möta väljarna på halva vägen. Jag tänker på Sverige som en vän i nöd. Desperat efter en hjälpande hand.

Jag tänker på min son. Jag tänker på vilken människa han kommer att bli. Jag funderar över om han kan bli den han vill i ett land som rädslan slagit klorna i.

Det här året har varit tungt, det är svårt att glädjas när världen håller på att gå i spillror. Jag har skämts för överflödet jag lever i och lagt en extra stor slant i tiggarens trasiga pappmugg, försökt lindra det dåliga samvetet. Försökt göra något litet när det egentligen behövs något stort. Jag gråter för barnen som förlorat sina föräldrar, för människorna som kommer hit och blir bemötta som skräp. Jag gråter för att allt det jag har, förtjänar någon annan lika mycket. Jag måste vara modig nu och våga kliva utanför min bekvämlighetszon, men det pågår ständigt en mental brottningsmatch där apatin är den värsta motståndaren. Det är svårt att inte förlamas av hopplösheten, att försöka använda den som drivkraft för att kunna förändra. Förbättra. Jag har egentligen inget att förlora, snarare allt att vinna. Jag tror fortfarande på det goda i människan.

Jag hoppas att ni vill följa med mig på den här resan, den är inte speciellt lång geografiskt men jag vågar lova att den kommer att förändra oss.

Vi måste låta den göra det.