Alla inlägg av amandasvensson

Om att behöva lämna sitt hem.

För några dagar sedan stötte jag på en grupp elever i korridoren på Hultsfreds gymnasium. De hade en lista med sig där de samlade in namnunderskrifter, sedan en av deras nära vänner fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd.

Jag satte mig ner några minuter och talade med Hamid och hans pappa om beskedet de nyligen fått. Att de inte längre kan stanna i Sverige, landet de spenderat de senaste sex åren i. De får inte fortsätta att bygga sin framtid i landet de växt samman med, där deras tonår förflutit. Där de skaffat vänner, drömmar och hopp om en framtid. Hamid berättade också om sin yngre bror som lider något fruktansvärt av ovissheten det här beslutet innebär, att behöva återvända till ett land som aldrig varit ens hem.

Familjen är en av många som tvingas möta en verklighet som inte borde existera, och med den flyktingpolitik som bedrivs i det här landet ser jag knappast något ljus i det täta mörker vi omgärdas av.

Var är den humanitära stormakten Sverige? Var är viljan om att hjälpa människor i nöd?

Jag är frustrerad. Frustrerad över att vi är för få som ifrågasätter. Frustrerad över att det finns så mycket att göra, men alldeles för lite vilja. Frustrerad över att se på när människor i nöd glöms bort, blir statistik på ett papper, översätts i siffror och ekonomi. När individen försvinner i bruset av girighet.

Och mest av allt blir jag frustrerad över att det finns människor som väljer att blunda för den verklighet vi nu står inför. Som skoningslöst och konsekvent väljer att skapa rasistisk propaganda och använda flyktingkatastrofen som bränsle i sin egen dolda agenda.

SKÄMS på er.

 

Det feministiska inlägget.

Det Sverige som jag trodde att jag kände, har under de senaste åren bjudit mig på många otrevliga överraskningar. Kanske är det så att jag, på grund av en förändrad livssituation har börjar reflektera allt mer över frågor som rör mänskliga rättigheter och jämställdhet mellan könen. Det Sverige som jag växte upp i bad mig att aldrig ifrågasätta varför jag blev annorlunda behandlad för att jag är tjej, det bad mig att tyst vänta på min tur och mentalt förbereda mig för ett liv framför spisen. Ett liv där barn och hem var min primära syssla, och där karriären alltid kommer i andra hand.

 

När jag fick barn för två år sedan ställdes allt på sin spets, jag slits ständigt mellan rollen som mamma och att önska en karriär för mig själv. Det är inte socialt accepterat för mig att ”bara” ta ut 6 månaders föräldraledighet, att ägna mig åt egna intressen utanför hemmet eller att behöva en stund för mig själv under kvällarna. De flesta människor jag möter rynkar på näsan när jag berättar om mina drömmar och mål och jag får alltid frågan om hur jag ska lyckas kombinera det med mammalivet. Den frågan skulle min sambo aldrig få. Han jobbar i nuläget nästan 70 timmar i veckan och tränar fotboll utöver det. Ingen skulle någonsin komma på tanken att fråga honom varför han prioriterar som han gör, han är ju man?

 

Den psykiska ohälsan bland kvinnor ökar lavinartat, vi lider mer än de flesta av den stress som hör vardagen till. För vi ska inte bara vara vackra att titta på, vi ska arbeta hårt, gärna träna flera dagar i veckan och vara intresserade av inredning och matlagning. Skapa ett mysigt hem till familjen, där vi ska kunna koppla av och njuta. Problemet är bara att vi snart går sönder. Vi orkar inte mer. Jag tänker inte längre finna mig i att alltid komma i andra hand, jag tänker inte finna mig i att behöva prioritera bort mina drömmar till förmån för någon annans. Mitt kön är inte svagt. Mitt kön har nedgraderats till andra plats av okunniga människor som är rädda för förändring.

 

I många år har jag levt i tron att kvinnor i Sverige lever under samma förutsättningar som männen, kanske för att man alltid försöker att framställa det så. Men kvinnohatet är inte olikt rasismen, det sker ofta i det dolda och är dessutom så pass socialt accepterat att man knappats reagerar över glåpord som hora eller slampa. När jag födde min son var min första känsla lättnad. Jag var lättad över att han var en han. Han skulle slippa att bli kallad hora i skolkorridoren, slippa upprepa ordet NEJ tusen gånger när en kille ville lite mer än man själv. Han skulle aldrig behöva springa genom stan på vägen hem från en fest med 112 intryckt på displayen i rädslan att bli våldtagen.

 

Vi lever i ett mansdominerat samhälle, ett tillsynes okrossbart patriarkat som ställer extrema krav på oss kvinnor. Vi måste alltid vara dubbelt så duktiga och prestera dubbelt så mycket för att leva upp de krav som ställs på oss. Vi klarar oss inte med att bara vara bäst på vårt jobb. Vi måste också hantera familjelivet med alla dess fram och baksidor. Vi måste ständigt hålla ihop, i rädslan att bli avfärdad som ett känslosamt vrak.

 

Men jag tänker inte nöja mig med rollen som tilldelats mig. Jag tänker krossa normen och leva mitt liv till fullo, trots den otroliga börda mitt kön utgör. Jag tänker stå högst upp på barrikaderna och skrika tills jag blir hes, och jag tänker aldrig, aldrig ge upp kampen om ett Sverige där vi värderas lika högt som männen. Vi är människor, med fel och brister. Vi är personer med oändliga möjligheter. Det är dags att stålsätta sig och sluta be om ursäkt för dem vi är. Det är dags att börja ifrågasätta könsmaktsordningen och sluta normalisera de sociala koder som anammar kvinnoförakt.

 

Vid nästa val kommer jag att rösta för jämställdhet. Och jag kommer att berätta för alla som vill, och inte vill höra, varför vi måste krossa patriarkatet. Jag tänker prata högt och tydligt och aldrig sluta tro på att vi kan förändra samhället vi lever i. Vi ska aldrig ge upp kampen mot förtryckarna. Vi ska stå enade.

Om tro

En av de saker jag funderade mycket på innan jag åkte var slöjan, eller Hijab som den heter på arabiska. För somliga en symbol för förtryck. För andra ett signum, en identitet och viljan att följa sin tro. Mina tankar om slöjan är skiftande och det är svårt att välja en ståndpunkt att hålla fast vid. Kanske måste man acceptera att den betyder olika saker för alla och att när den är självvald handlar om kärleken till sina rötter och sin uppväxt.

Sista veckan besökte vi Ammans största moské, en otrolig byggnad som gör att man fullkomligt tappar andan. Heltäckande kläder är obligatoriskt och vi kvinnor måste även täcka håret med slöja. När vi åkte igenom säkerhetsgrindarna hade jag fortfarande håret utsläppt och vakten tittade oroat på mig. Han samtalade med Kotaiba och försäkrade sig om att jag verkligen hade med mig en slöja. Jag väntade in i det sista innan jag svepte det svarta tyget över håret och axlarna.

Moskén var så vacker, oerhört stor. Minareterna lystes upp av gigantiska strålkastare och himlen låg mörk över oss. De senaste dagarnas regnskurar hade bildat stora vattenmassor på gårdsplanen och dimman rullade över de låga stentrapporna. Jag lyckades gå in i en speciell sinnesstämning där jag kände mig öppen för intryck och andlighet. När imamen började sitt böneutrop vandrade jag och Ingalill mot kvinnoavdelningen, en avskild del i moskén som är belägen på en balkong över männens böneställe. De stora fönster som finns är täckta med ett slags träpersienner men om man satte sig nära kunde man se ner. Vi satte oss ner på bänkarna längst bak, trots att vi var helt ensamma. Jag slöt mina ögon och lyssnade på bönen. En vacker obegriplig bön på arabiska och trots att jag inget förstod kände jag mig lugn och mottaglig. Jag gick in i ett slags meditationsliknande tillstånd där omvärlden inte existerade.

Jag hade kunnat sitta där i flera timmar och lyssna. Kanske var det så att den senaste veckans hårda arbete och tuffa schema påverkade min mottaglighet. Det var inte svårt att gå ner i varv efter en så hektisk period.

Tidigare har jag inte reflekterat speciellt mycket över min egen tro. Den enda bönen jag kan är Sinnesrobönen och den har inget med varken kristendomen, islam eller någon av de andra stora världsreligionerna att göra. Jag har alltid gillat andliga miljöer, finner alltid ett lugn där. Men under och efter den här resan är det många frågor och tankar som väckts till liv inom mig, det har varit omöjligt att inte reflektera över tro när man befinner sig på en plats i världen där nästan alla är troende. Kombinationen mellan miljön och alla starka, fruktansvärda upplevelser gör att man inte längre kan värja sig för frågorna om tro.

Jag har många frågor jag behöver få svar på och de flesta handlar om jämställdhet. jag har svårt att acceptera att mitt kön inte är likvärt, att jag måste täcka min hud och mitt hår. Att jag inte får be på samma ställe som en man. Många saker jag vill förstå innan jag förkastar eller är för snabb med att döma.

Jag sitter i cafeterian på Hultsfreds gymnasium och skriver det här, men i tankarna är jag fortfarande kvar i Amman. Jag vandrar runt där på de dammiga gatorna med en turkisk kaffe i ena handen och kameran i den andra. Jag känner dagens sista solstrålar mot ryggen, de värmer både kropp och själ. Någonstans i staden hörs böneutropet och på gatan vimlar det av folk, deras röster försvinner i oljudet från trafiken.

  

Att komma hem

I lördags natt började vi den långa resan hem. Vi skumpade runt i den hyrda bussen de sista milen mot flygplatsen i Amman. Jag drog långa djupa andetag och försökte samla ihop allt jag fått se, alla människor jag fått privilegiet att möta.

Resan till Jordanien har förändrat mig på många sätt. Jag har sett sidor av mig själv jag inte trodde fanns, jag har bitit ihop, härdat ut och kommit ut på andra sidan. Stärkt. Men det finns också en baksida som jag inte reflekterat speciellt mycket över tidigare. Livet skiljer sig åt på så många sätt, vi är ett folk som i stor utsträckning är utan tro. Vi är anonyma och gillar för det mesta att vara privata och ifred, det är egenskaper och synsätt som knappt existerar i Jordanien. Man är tillsammans, hela tiden. Man lever på natten, utan stress från klockan, planering och krav.

Jag lämnar Amman med en förhoppning om ett återseende, jag låter bloggen leva vidare under tiden jag väntar. Det finns många historier som ännu inte berättats, jag vill göra dem rättvisa och det tror jag att jag kan när jag har fått landa lite i livet här hemma.

 

 

 

Syrien

  
Flickan i min famn är två knappt två veckor gammal, för fyra dagar sedan blev hennes pappa skjuten till döds i Syrien. Mamman lyckades fly men är i så dåligt psykiskt skick att hon knappt orkar ta hand om sitt nyfödda barn.

Idag är det svårt att vara hoppfull. 

Al Zaatari

Gårdagen var speciell, en av de finaste dagar jag haft i Amman. 

Under eftermiddagen tog vi med oss barnen från centret till ett nöjesfält som ligger i en av de stora galleriorna. En av pojkarna som följde med har förlorat båda sina ben och ena handen, men han låter sig inte begränsas. Det känns viktigt att se honom, att dra lärdom av hans vilja och envishet. 

Under dagen hade en av männen på centret haft besök av sin fru och son. De bor, sen fyra år tillbaka, på Al Zaatari som är det största lägret för syriska flyktingar i Jordanien. Campet, som växt till en stad rymmer över en halv miljon människor. Efter besöket på nöjesfältet beslutade vi oss för att köra dem tillbaka dit. Vi packade ihop oss i vår lilla stadsjeep och begav oss mot syriska gränsen. 

Efter mörkrets inbrott var det lätt att få en uppfattning om hur nära Syrien vi faktiskt var. Gränsvakterna utanför Al Zaatari bad om våra legitimationer och adrenalinet pumpade i ådrorna. Kanske borde jag haft vett att vara mer rädd, försiktig. Men jag älskar kicken. Vi blev nekade inträde i lägret, jag och Salim fick vänta hos gränspolisen när Kotaiba körde familjen de sista metrarna fram till ingången. Sen rullade vi tryggt hemåt, antiklimax. 

Inatt har jag drömt om bomberna över Syrien. I vaket tillstånd börjar jag känna mig avtrubbad, jag har ingen plats kvar för intryck. Snart åker vi hem och trots att jag längtar är det med sorg jag lämnar Jordanien, en känsla av att inte räcka till. Att inte veta var man ska börja eller hur man ska kunna sluta. 

   
 

Sjuk i Amman 

Dagarna håller högt tempo och sömnen har inte varit vad den borde sen vi kom hit. 

Idag sa kroppen ifrån och jag ligger nedbäddad med feber och ont i kroppen. Orkar således inte göra några uppdateringar här, utan hoppas på att friskna till så snabbt som möjligt. 

/ Amanda

Dag fyra

Gårdagen är svår att summera. Den är svår att ens tänka på och natten har bestått av mardrömmar.

Vi besökte det enda existerande sjukhuset för syriska flyktingar i hela Amman, de har kapacitet att ta emot sextio personer åt gången. Sextio patienter fördelat på fem läkare. Vi fick gå runt i de grönmålade korridorerna och besöka några av de svårt skadade och chockade patienterna.

Skriken ekade i korridorerna, stirrande tomma ögon. Det är en väldigt konstig upplevelse att stå vid sidan av och se på. Som att man inte är där på riktigt, men ända så knivskarpt verkligt. Varje steg kändes tungt, jag vågade knappt titta. Läkarna berättar om följderna av Rysslands bombningar, patienterna blir fler, skadorna värre och det är bara de civila som drabbas. Barn, fäder och mödrar som ofrivilligt blir indragna i en konflikt som kostar dem sina liv. Sitt hemland. Sin identitet.

Det fanns ett rum som var värre än alla de andra. Där hjärtat drog ihop sig till en liten boll i bröstet. Där man inte vågade andas, eller vara. Där fanns två små pojkar, båda i sjuårsåldern. Den ena i respirator, hans lilla kropp låg till synes livlös på britsen. Han lilla bröstkorg rörde sig i takt med maskinen. Mekaniskt. Med döden lurande bakom hörnet. Läkarna berättade att hans liv inte skulle gå att rädda. Någonstans har han en mamma och en pappa, kanske lever de, kanske inte.

Bomberna som regnar över Syrien ödelägger allt liv, allt hopp. Ryssland men Assad i spetsen bombar sjukhus, skolor. Civila. De raderar. De ödelägger familjer. Konsekvensen av deras bomber är en sjuårig pojke i en sjukhussäng i Amman. Små ljusstrimmor letar sig in och solstrålarna dansar förbi hans mörka ögonfransar. Han kommer inte att överleva sina skador. Han kommer att begravas tillsammans med tusentals av sitt folk. Han fick bara sju år på jorden.