Om att behöva lämna sitt hem.

För några dagar sedan stötte jag på en grupp elever i korridoren på Hultsfreds gymnasium. De hade en lista med sig där de samlade in namnunderskrifter, sedan en av deras nära vänner fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd.

Jag satte mig ner några minuter och talade med Hamid och hans pappa om beskedet de nyligen fått. Att de inte längre kan stanna i Sverige, landet de spenderat de senaste sex åren i. De får inte fortsätta att bygga sin framtid i landet de växt samman med, där deras tonår förflutit. Där de skaffat vänner, drömmar och hopp om en framtid. Hamid berättade också om sin yngre bror som lider något fruktansvärt av ovissheten det här beslutet innebär, att behöva återvända till ett land som aldrig varit ens hem.

Familjen är en av många som tvingas möta en verklighet som inte borde existera, och med den flyktingpolitik som bedrivs i det här landet ser jag knappast något ljus i det täta mörker vi omgärdas av.

Var är den humanitära stormakten Sverige? Var är viljan om att hjälpa människor i nöd?

Jag är frustrerad. Frustrerad över att vi är för få som ifrågasätter. Frustrerad över att det finns så mycket att göra, men alldeles för lite vilja. Frustrerad över att se på när människor i nöd glöms bort, blir statistik på ett papper, översätts i siffror och ekonomi. När individen försvinner i bruset av girighet.

Och mest av allt blir jag frustrerad över att det finns människor som väljer att blunda för den verklighet vi nu står inför. Som skoningslöst och konsekvent väljer att skapa rasistisk propaganda och använda flyktingkatastrofen som bränsle i sin egen dolda agenda.

SKÄMS på er.

 

En reaktion på “Om att behöva lämna sitt hem.”

  1. Den hemska insikten som slår en, när man märker att folk runtomkring en, som man innan bedömt som vid sunda vätskor, helt plötsligt urskillningslöst börjar dela artiklar från hatsajter och suckar över att ”det har blivit för mycket” när krigsflyktingar nämns i en diskussion. Gradvis normaliseras hatet ihop med den rasistiska agendan och snart är det mer ”P.K.” att tycka illa om människor, än att vilja hjälpa dem.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *