Det feministiska inlägget.

Det Sverige som jag trodde att jag kände, har under de senaste åren bjudit mig på många otrevliga överraskningar. Kanske är det så att jag, på grund av en förändrad livssituation har börjar reflektera allt mer över frågor som rör mänskliga rättigheter och jämställdhet mellan könen. Det Sverige som jag växte upp i bad mig att aldrig ifrågasätta varför jag blev annorlunda behandlad för att jag är tjej, det bad mig att tyst vänta på min tur och mentalt förbereda mig för ett liv framför spisen. Ett liv där barn och hem var min primära syssla, och där karriären alltid kommer i andra hand.

 

När jag fick barn för två år sedan ställdes allt på sin spets, jag slits ständigt mellan rollen som mamma och att önska en karriär för mig själv. Det är inte socialt accepterat för mig att ”bara” ta ut 6 månaders föräldraledighet, att ägna mig åt egna intressen utanför hemmet eller att behöva en stund för mig själv under kvällarna. De flesta människor jag möter rynkar på näsan när jag berättar om mina drömmar och mål och jag får alltid frågan om hur jag ska lyckas kombinera det med mammalivet. Den frågan skulle min sambo aldrig få. Han jobbar i nuläget nästan 70 timmar i veckan och tränar fotboll utöver det. Ingen skulle någonsin komma på tanken att fråga honom varför han prioriterar som han gör, han är ju man?

 

Den psykiska ohälsan bland kvinnor ökar lavinartat, vi lider mer än de flesta av den stress som hör vardagen till. För vi ska inte bara vara vackra att titta på, vi ska arbeta hårt, gärna träna flera dagar i veckan och vara intresserade av inredning och matlagning. Skapa ett mysigt hem till familjen, där vi ska kunna koppla av och njuta. Problemet är bara att vi snart går sönder. Vi orkar inte mer. Jag tänker inte längre finna mig i att alltid komma i andra hand, jag tänker inte finna mig i att behöva prioritera bort mina drömmar till förmån för någon annans. Mitt kön är inte svagt. Mitt kön har nedgraderats till andra plats av okunniga människor som är rädda för förändring.

 

I många år har jag levt i tron att kvinnor i Sverige lever under samma förutsättningar som männen, kanske för att man alltid försöker att framställa det så. Men kvinnohatet är inte olikt rasismen, det sker ofta i det dolda och är dessutom så pass socialt accepterat att man knappats reagerar över glåpord som hora eller slampa. När jag födde min son var min första känsla lättnad. Jag var lättad över att han var en han. Han skulle slippa att bli kallad hora i skolkorridoren, slippa upprepa ordet NEJ tusen gånger när en kille ville lite mer än man själv. Han skulle aldrig behöva springa genom stan på vägen hem från en fest med 112 intryckt på displayen i rädslan att bli våldtagen.

 

Vi lever i ett mansdominerat samhälle, ett tillsynes okrossbart patriarkat som ställer extrema krav på oss kvinnor. Vi måste alltid vara dubbelt så duktiga och prestera dubbelt så mycket för att leva upp de krav som ställs på oss. Vi klarar oss inte med att bara vara bäst på vårt jobb. Vi måste också hantera familjelivet med alla dess fram och baksidor. Vi måste ständigt hålla ihop, i rädslan att bli avfärdad som ett känslosamt vrak.

 

Men jag tänker inte nöja mig med rollen som tilldelats mig. Jag tänker krossa normen och leva mitt liv till fullo, trots den otroliga börda mitt kön utgör. Jag tänker stå högst upp på barrikaderna och skrika tills jag blir hes, och jag tänker aldrig, aldrig ge upp kampen om ett Sverige där vi värderas lika högt som männen. Vi är människor, med fel och brister. Vi är personer med oändliga möjligheter. Det är dags att stålsätta sig och sluta be om ursäkt för dem vi är. Det är dags att börja ifrågasätta könsmaktsordningen och sluta normalisera de sociala koder som anammar kvinnoförakt.

 

Vid nästa val kommer jag att rösta för jämställdhet. Och jag kommer att berätta för alla som vill, och inte vill höra, varför vi måste krossa patriarkatet. Jag tänker prata högt och tydligt och aldrig sluta tro på att vi kan förändra samhället vi lever i. Vi ska aldrig ge upp kampen mot förtryckarna. Vi ska stå enade.

2 reaktion på “Det feministiska inlägget.”

  1. Väl rutet! Frågan är, vad som möjliggör normerna och upprätthåller dem. Hur kan vår värld vara inrättad på det här viset, även år 2016? Vad är det för krafter som styr beteenden egentligen? Hur kan vi tillåta dem att styra? Och så, 10.000-kronorsfrågan: Hur åstadkommer vi beständig förändring?

    Jag kommer aldrig att tillåta att min dotter förnekas något p.g.a. könstillhörighet, lika lite som jag kommer tillåta min son att någonsin tro att hans könstillhörighet har något slags företräde. Vi måste få till ett mer modernt och medvetet förhållningssätt i den här frågan hos föräldrar gentemot sina barn, vi måste få till en skola som är uppdaterad och aktivt medveten i till exempel vad som tillåts sägas i klassrummet och på skolgården och hur elever tillåts bete sig, och vi måste få till ett allmänmänskligt annorlunda språkbruk som är fritt från gamla och förlegade uttryck och föreställningar.

    Det börjar med var och en av oss och vi har lång väg att gå!

  2. Jag kan inte annat än säga att jag håller med dig i det du skriver. Vi kan inte backa nu utan röra oss framåt, ständigt. Jag står där bredvid dig och skriker. Samma rättigheter och samma skyldigheter måste utan tvekan vara det rådande tillståndet i vårt land. Det hörs ju för bövelen på namnet, jämnställdhet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *