Om tro

En av de saker jag funderade mycket på innan jag åkte var slöjan, eller Hijab som den heter på arabiska. För somliga en symbol för förtryck. För andra ett signum, en identitet och viljan att följa sin tro. Mina tankar om slöjan är skiftande och det är svårt att välja en ståndpunkt att hålla fast vid. Kanske måste man acceptera att den betyder olika saker för alla och att när den är självvald handlar om kärleken till sina rötter och sin uppväxt.

Sista veckan besökte vi Ammans största moské, en otrolig byggnad som gör att man fullkomligt tappar andan. Heltäckande kläder är obligatoriskt och vi kvinnor måste även täcka håret med slöja. När vi åkte igenom säkerhetsgrindarna hade jag fortfarande håret utsläppt och vakten tittade oroat på mig. Han samtalade med Kotaiba och försäkrade sig om att jag verkligen hade med mig en slöja. Jag väntade in i det sista innan jag svepte det svarta tyget över håret och axlarna.

Moskén var så vacker, oerhört stor. Minareterna lystes upp av gigantiska strålkastare och himlen låg mörk över oss. De senaste dagarnas regnskurar hade bildat stora vattenmassor på gårdsplanen och dimman rullade över de låga stentrapporna. Jag lyckades gå in i en speciell sinnesstämning där jag kände mig öppen för intryck och andlighet. När imamen började sitt böneutrop vandrade jag och Ingalill mot kvinnoavdelningen, en avskild del i moskén som är belägen på en balkong över männens böneställe. De stora fönster som finns är täckta med ett slags träpersienner men om man satte sig nära kunde man se ner. Vi satte oss ner på bänkarna längst bak, trots att vi var helt ensamma. Jag slöt mina ögon och lyssnade på bönen. En vacker obegriplig bön på arabiska och trots att jag inget förstod kände jag mig lugn och mottaglig. Jag gick in i ett slags meditationsliknande tillstånd där omvärlden inte existerade.

Jag hade kunnat sitta där i flera timmar och lyssna. Kanske var det så att den senaste veckans hårda arbete och tuffa schema påverkade min mottaglighet. Det var inte svårt att gå ner i varv efter en så hektisk period.

Tidigare har jag inte reflekterat speciellt mycket över min egen tro. Den enda bönen jag kan är Sinnesrobönen och den har inget med varken kristendomen, islam eller någon av de andra stora världsreligionerna att göra. Jag har alltid gillat andliga miljöer, finner alltid ett lugn där. Men under och efter den här resan är det många frågor och tankar som väckts till liv inom mig, det har varit omöjligt att inte reflektera över tro när man befinner sig på en plats i världen där nästan alla är troende. Kombinationen mellan miljön och alla starka, fruktansvärda upplevelser gör att man inte längre kan värja sig för frågorna om tro.

Jag har många frågor jag behöver få svar på och de flesta handlar om jämställdhet. jag har svårt att acceptera att mitt kön inte är likvärt, att jag måste täcka min hud och mitt hår. Att jag inte får be på samma ställe som en man. Många saker jag vill förstå innan jag förkastar eller är för snabb med att döma.

Jag sitter i cafeterian på Hultsfreds gymnasium och skriver det här, men i tankarna är jag fortfarande kvar i Amman. Jag vandrar runt där på de dammiga gatorna med en turkisk kaffe i ena handen och kameran i den andra. Jag känner dagens sista solstrålar mot ryggen, de värmer både kropp och själ. Någonstans i staden hörs böneutropet och på gatan vimlar det av folk, deras röster försvinner i oljudet från trafiken.

  

2 reaktion på “Om tro”

  1. Fantastiskt bra skrivet. Jag känner igen mig i dina funderingar om tro och även när du skriver om lugnet som en andlig plats skänker. När jag läser din text blir jag väldigt nyfiken på Jordanien och dess människor.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *