Dag fyra

Gårdagen är svår att summera. Den är svår att ens tänka på och natten har bestått av mardrömmar.

Vi besökte det enda existerande sjukhuset för syriska flyktingar i hela Amman, de har kapacitet att ta emot sextio personer åt gången. Sextio patienter fördelat på fem läkare. Vi fick gå runt i de grönmålade korridorerna och besöka några av de svårt skadade och chockade patienterna.

Skriken ekade i korridorerna, stirrande tomma ögon. Det är en väldigt konstig upplevelse att stå vid sidan av och se på. Som att man inte är där på riktigt, men ända så knivskarpt verkligt. Varje steg kändes tungt, jag vågade knappt titta. Läkarna berättar om följderna av Rysslands bombningar, patienterna blir fler, skadorna värre och det är bara de civila som drabbas. Barn, fäder och mödrar som ofrivilligt blir indragna i en konflikt som kostar dem sina liv. Sitt hemland. Sin identitet.

Det fanns ett rum som var värre än alla de andra. Där hjärtat drog ihop sig till en liten boll i bröstet. Där man inte vågade andas, eller vara. Där fanns två små pojkar, båda i sjuårsåldern. Den ena i respirator, hans lilla kropp låg till synes livlös på britsen. Han lilla bröstkorg rörde sig i takt med maskinen. Mekaniskt. Med döden lurande bakom hörnet. Läkarna berättade att hans liv inte skulle gå att rädda. Någonstans har han en mamma och en pappa, kanske lever de, kanske inte.

Bomberna som regnar över Syrien ödelägger allt liv, allt hopp. Ryssland men Assad i spetsen bombar sjukhus, skolor. Civila. De raderar. De ödelägger familjer. Konsekvensen av deras bomber är en sjuårig pojke i en sjukhussäng i Amman. Små ljusstrimmor letar sig in och solstrålarna dansar förbi hans mörka ögonfransar. Han kommer inte att överleva sina skador. Han kommer att begravas tillsammans med tusentals av sitt folk. Han fick bara sju år på jorden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *