Amad

Jag kämpar mot apatin just nu, försöker ta in allt och placera det någonstans där det fortfarande finns drivkraft. Att existera mitt i hopplösheten innebär utmaningar man aldrig hade mött i Sverige, även om följderna av kriget i Syrien har hittat ända hem. Arbetet här känns så viktigt att jag inte vet hur jag ska kunna lämna det, jag vill hjälpa men vet inte hur.

 Jag hade en föreställning om att rollen som observatör skulle vara ganska enkel, men i nuläget skulle det kännas befriande att få jobba praktiskt. Använda händerna, mekaniskt och utan vidare eftertanke.

 I skrivande stund befinner jag mig i en av centrets lokaler, värmen utanför är kvävande men här i rummet är det svalt och skönt. Det finns en otrolig gästvänlighet här och alla är måna om att berätta sin historia. Under förmiddagen pratade jag med Amad, en 22 årig kille från Homs i Syrien. En stad som numera är jämnad med marken. Trevåningshuset han bodde i bombades av Assads flygstyrkor och Amad begravdes i rasmassorna, när de hittade honom var han medvetslös i fyra veckor med svåra bäckenskador och en bortopererad mjälte.

Hans ögon skvallrar om mörkret han sett och han berättar att han inte vågar tänka på framtiden. Han har inget hopp kvar, hans land kommer aldrig att bli detsamma. Han kommer inte att bli den han var förut. Amad är ändå en av de med relativt okomplicerade fysiska skador men hans upplevelser har satt spår som kommer att ge honom mardrömmar för resten av livet.

 Vi har varit här i knappt två dygn. Men det här är deras verklighet, 24 timmar om dygnet sju dagar i veckan. Jag önskar att alla fick se det här, jag tror att det hade öppnat ögon som i dagsläget vägrar att se. Det är nu vi måste vara modiga och med stolthet tänka på lilla Sverige som med öppna armar tar emot dessa människor. Vi kan inte sluta nu. Vi som har allt måste ge lite mer.

 Dagen har känts meningsfull och viktig, men att möta så mycket människor och känslor påverkar en på ett sätt man inte kan förutse. Jag kämpar med känslorna från centret, kriget i Syrien men även med att vara så långt ifrån mitt barn. Jag känner mig som en dålig mamma, trots att jag vet att han har det fantastiskt med sin pappa. Men allt det där handlar om könsroller och samhällets förväntningar och krav på mig som kvinna och mamma. Men det är ju en helt annan fråga, som jag kommer att beröra senare.

Nu är klockan snart 23 i Amman och solen har för länge sedan försvunnit bakom bergen.

Imorgon är en ny dag.

 

One thought on “Amad”

  1. Din blogg är väldigt välskriven och engagerande. Hoppas på täta uppdateringar från dina intryck! Fortsätt skriva!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *