Jordanien

Snart är det dags att packa väskan, leta febrilt efter passet och ta sig samman på riktigt.

Jag tänker på nyhetsrapporteringen från det krigsdrabbade området under de senaste åren. Egentligen tänker jag nog på Syrien, grannen i norr, där konflikten mellan IS, rebellerna och regimen blivit allt blodigare och där inbördeskriget drivit hundratusentals på flykt. Funderar på om jag gör rätt eller fel. Om jag sätter mina egna intressen framför min familj, eller om jag kommer att kunna bidra med något efter mitt besök. För det är det som jag så förtvivlat gärna vill. Bidra med något. Försöka lindra smärtan hos någon jag möter, göra skillnad. Vara viktig på ett osjälviskt vis.

Jag tänker på Sverige. Jag tänker på det land som fostrat mig, omhuldat mig i sina ljuva traditioner. Jag tänker på landet jag älskade som nu har försvunnit. På kylan som sprider sig i samhället jag en gång var stolt över att vara en del i. Främlingsfientligheten som genomsyrar Sverige och en stor del av de styrande politikerna. En riksdag som går på knä inför det faktum att allt fler väljare väljer fel. Ett svårt, eller rent av hopplöst parlamentariskt läge där man nu väljer att frångå sin ideologi för att möta väljarna på halva vägen. Jag tänker på Sverige som en vän i nöd. Desperat efter en hjälpande hand.

Jag tänker på min son. Jag tänker på vilken människa han kommer att bli. Jag funderar över om han kan bli den han vill i ett land som rädslan slagit klorna i.

Det här året har varit tungt, det är svårt att glädjas när världen håller på att gå i spillror. Jag har skämts för överflödet jag lever i och lagt en extra stor slant i tiggarens trasiga pappmugg, försökt lindra det dåliga samvetet. Försökt göra något litet när det egentligen behövs något stort. Jag gråter för barnen som förlorat sina föräldrar, för människorna som kommer hit och blir bemötta som skräp. Jag gråter för att allt det jag har, förtjänar någon annan lika mycket. Jag måste vara modig nu och våga kliva utanför min bekvämlighetszon, men det pågår ständigt en mental brottningsmatch där apatin är den värsta motståndaren. Det är svårt att inte förlamas av hopplösheten, att försöka använda den som drivkraft för att kunna förändra. Förbättra. Jag har egentligen inget att förlora, snarare allt att vinna. Jag tror fortfarande på det goda i människan.

Jag hoppas att ni vill följa med mig på den här resan, den är inte speciellt lång geografiskt men jag vågar lova att den kommer att förändra oss.

Vi måste låta den göra det.

6 thoughts on “Jordanien”

  1. Det får du mycket väl tycka. Jag tycker att folk ska få tycka olika. Jag tycker själv SD är skräp. Men det blir inte ett faktum att de är fel bara för att du tycker så. Om folk tycker så så tycker de så, finns inget rätt eller fel i det.

  2. Min bestämda uppfattning och åsikt är att SD är fel val, av en lång rad olika anledningar. Dessa blir ännu tydligare nu när man på plats får se hur kriget har påverkat den syriska befolkningen men även grannlandet Jordanien.

    Tack för din kommentar.

  3. ”Faktum att fler väljer fel”?
    Det lät demokratiskt….. Bättre med en pk-diktatur där alla tycker ”rätt” som du?

  4. Fantastiskt bra skrivet. Det gick rakt in i hjärtat och lämnade mig med rinnande tårar.
    Du är stark och du om någon har förmågan att påverka och förändra. Se bara till dig själv.
    Största kramen ifrån din moster. Jag älskar dig!
    Thilde

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *